Startsidan

Skuggornas Dal

Till minne:

Stormin´Norman´s Victor

3 maj 2001 - 16 oktober 2007

Victor, killen med universums lenaste päls, fladdrigaste öron & snällaste ögon finns inte hos mig längre.
Alldeles för tidigt har han ensam givit sig av på sin långa resa.
Jag ser för mig hur Santino, hans gammelmorfar, som Victor bara fick förmånen att känna under sina 4 första månader,
kom och mötte honom vid portarna,
och nu på sitt ojämförligt vänliga,
värdiga vis visar Victor till rätta i den vackra värld utan smärta där de tillsammans med galenpannan gammelmormor Toodles residerar.

Victor föddes bokstavligt talat i en rondell; han började titta fram då jag körde in i den & hans duktiga mamma Ariel hade klämt fram honom då jag körde ur den.

Victor sjöng Taube iförd röd snusnäsduk accompanjerad av min bror på gitarr.

Victor sade "Uggabah!" då han åkte bil i gupp, och hans små mjuka öron åkte rakt upp i luften.

Victor sov tätt, tätt intill mig.

Victor var nog inte riktigt hundra på att han var en hund & inte en mera mänsklig varelse.
Han ar-ti-ku-le-ra-de sina "Vov vov vov!" som om han tänkte; "Är det nu så här en hund låter..?"

Victor var den perfekte värden då vi fick gäster; han visade dem värdigt runt på gården,
visade dem sina favoritleksaker, av vilka lilla tygdalmatinern Sil & den alltmer hängiga anden var bäst.
Sedan placerade han sig i "det bästa knäet"; som den människokännare han var placerade han sig alltid rätt.
Har du någonsin haft Victor i knäet - känn dig hedrad.

Victor var en helt fantastisk stand-in-pappa till Faiths valpar Icko, Katt & Bodis
(vilka naturligtvis inte döptes så; dessa var bara deras "arbetsnamn");
han vakade outtröttligt vid deras sida,
och om en av dem exempelvis ramlade ur korgen kom han springande till mig med panik i sina stora,
vackra ögon, signalerande: "
Det har hänt något he-e-emskt! Du måste komma NUUU!!" 
Under hela sitt liv var han sedan Ickos beskyddare; hon var hans stolthet; hans smycke.

Vad mer kan jag berätta om allt vad Victor var?
Så mycket.
Söta - han såg ut som Heffaklumpen i Nalle Puh! -  roliga, känsliga, sorgbundna, kloka, personliga Victor;
allt som han gjorde & var; jag skulle kunna berätta i evigheter! Men det får bli en annan dag...

Då jag för sista gången körde in honom till Albano,
då han inte längre kunde njuta av eller uppskatta någonting; inte min röst eller mina smekningar,
inte den forna favoritmaten, inte bilåkning som han alltid tyckt varit så kul,
spelade jag Ted Gärdestads
"För kärlekens skull" för honom, & han såg för en stund rofylld ut; som om han kunde vila i musiken.
Men bara där.

Ett STORT TACK vill jag rikta till personalen på Albano djursjukhus.
Deras värme & enorma empati i kombination med en sådan professionalism gjorde att jag,
i trygg förvissning att Victor var i bästa, mest kärleksfulla händer,
kunde lämna honom där under hans korta sjukdomsperiod.
Ett SPECIELLT TACK vill jag rikta till veterinär Erica Wiss,
som gav honom den barmhärtiga injektion som sände Victor på hans sista resa.
En underbar, underbar kvinna; hon utförde det med en sådan kärlek & ömsinthet.

Victor dog i tisdags klockan 11.50.
Det var en fantastiskt vacker höstdag.
Vi tog hem den lilla kroppen, beströdde den med blomblad
(hela sommaren har jag samlat blomblad & torkat; ros, pelargon, såpnejlika...
Ibland har jag undrat vad jag skulle ha alla dessa vackra, väldoftande blad till.
Nu vet jag.) & lade hans favoritand mellan hans framben, tryckt mot hans kropp.
Så svepte vi honom i ett vitt lakan,
 lade ned honom i kistan & begravde honom i skymningen här inne på gården,
vid rhododendronbuskarna.
Flaggan vajade på halv stång. En granne kom förbi & frågade vem som dött.
En nära anhörig, svarade vi. Så sant. 
                                                                                                                                                             Vi har planterat vit krysantemum, timjan, & den murgröna
som Anders & jag tog hem från den vackra skogen i Lummelunda i somras, på hans grav.
Ett ljus med hans foto intill brinner ständigt i fönstret.
Men HAN är inte här. Smärtan är outhärdlig. Lika stor som kärleken var, lika stor blir sorgen.

En dag, min lille Vic, då jag gör samma resa, så vet jag att du möter mig,
med din and glatt vickande i munnen och den lilla svansen i en vild propeller-rörelse.
Tills vi möts igen; ät många kakor,
ha kul med Santino & Toodles, njut av din åter hela kropp & vila i solen på vita stränder.

Många sörjer Dig förtvivlat.

Din Sanna/Alex