Gårdens dagbok
Honeys mage växer konstant - tre små filurers pickande hjärtan därinne har vi sett på ultraljud. Ankomst till världen beräknad till första veckan i maj! Spännande!
Idag började hönsen efter ett långt vinteruppehåll åter värpa, vilket, kan jag glädja er läsare med, innebär att nu är det VÅR!
Jag åkte med Swebus (aldrig mer!) upp till Borlänge. Chauffören var ett under av otrevlighet, tjejen som satt bredvid mig lade en dunderspya på mittgången ungefär då vi passerade Avesta (en timme kvar av resan, och jag som är så fruktansvärt lättäcklad! Det var mycket nära att mitt maginnehåll förenade sig med hennes där på golvet!) och vid framkomsten hade mitt bagage kommit bort. Det var en djävla resa! Swebus må vara billiga, men det är nog allt gott jag kan komma på att säga om dem.
.Sedan blev allt bättre! Mycket bättre! Jag lånade mammas bil och for i höstmörkret upp till Stall Sundet i Leksand för att träffa min lille Vindigo som jag inte sett på över en månad. Underbart! Som jag saknat honom! Dagen därpå skulle jag så rida honom. Jag och mamma åkte dit. Jag kan inte sticka under stol med att jag var väldigt nervös, speciellt efter att han haft en smärre rodeo-uppvisning med Kim utanför stallet. Bra gick dock allt. Han hade ett LJUVELIGT steg! - och jag var hög av lycka efteråt! Tänk att det är min lilla kille; Mistys baby, vilken jag gick och bar på då han var nyfödd, som blivit så stor! Och så snygg! Och så läcker!
(F ö ser jag fullkomligt IDIOTISK ut iförd ridhjälm; se bildbevis nedan! En överlycklig Kanin von Tratt!)
Champis med Kim, och Alex på vackre Vindigo. Foto: Lena Ekström
Det är den andra av mina hästar som vinner nämnda jakt! Misty sopade banan med hela fältet för några år sedan! En travare! Där fick de som anser att travare är skräphästar svar på tal! Jag är bra, jag är bäst, jag är den vars hästar vinner mest! Ogenerat SKRYYYT!
Vinnare Widie.
Idag för ett år sedan dog min älskade Victor. Min pojke, min ängel. Victor var en hund. Hundar är ALLTID änglar. Varelser sända hit för att göra våra mänskliga jordevandringar mera uthärdliga. Men. Victor var ännu mer än så. En varelse enbart på besök; han skulle inte vara här länge. Han kom, som en av de högst rankade änglarna, som en liten uppenbarelse, att undfägna mig med oändlig kärlek, kraft och hans innerliga bön LEV! som är med mig även sedan hans lilla kropp har dött. Victors ande är ännu, i högsta grad, med mig. Han pratar med mig. Han säger kloka saker. Det är ett faktum: ingen, inte ens mindre djurvänliga personer, har träffat Victor utan att bli berörd. Änglar kommer i många skepnader - var uppmärksam; ett ögonblick senare kan du ha missat ett magiskt möte!
Donnie Darkos dödsdag. För 20 år sedan.
Dyster, dyster, dyster. Igår köpte jag tidningen "Hundliv" (nr 5, september-november
2008). Förutom en utmärkt bilaga om vargar (nyanserad, informativ, mycket
intressant) innehåller den ett fullkomligt VEDERVÄRDIGT (men tyvärr mycket
nödvändigt) reportage om den illegala hanteringen av hundar
inför deras förestående öde som delikatesser på de Filippinska
restauranterna. Jag grät, stönade och vrålade mig igenom det i princip
outhärdliga reportaget. Speciellt bilderna är... Ja, jag saknar ord. Ett tag
kände jag att jag kan, vill, orkar inte leva i en värld där sådant här
förekommer. Anders, jag och vår vän Trummis är nu medlemmar i Animal Protection Network ( hemsida
www.animalkingdomfoundation.org ) som på plats och annorstädes arbetar
bl a med att ta hand om de hundar på väg mot slakt som befriats; oerhört
traumatiserade och fysiskt söndertrasade individer. 90 spänn om året kostar
det. En skitsumma. Även de fattigaste har råd med detta. Möjligheter
finns även att arbeta ideellt för nämnda rörelsen; något jag anmält mig till
och som jag tycker att även DU skall göra.
Idag hade jag också en annan, men högst personlig nedslående upplevelse: Jag
hade ett långt samtal med en person som jag verkligen tycker om, och som jag
varit övertygad om tycker om mig. Efter avslutat samtal hade jag till min
stora ledsnad kunnat konstatera att min "vän" i princip tyckte att jag var
så gott som utvecklingsstörd intelligensmässigt, fullkomligt värdelös på vad
jag nu än tog mig an, samt feg. Tja, vad nu sanningen kring min intelligens,
duglighet och mitt mod än är; jag är JÄTTELEDSEN och en aning chockad över
att någon som jag trodde var min vän kan säga sådana saker om mig...
Överlag en skitdag, men så kommer Anders älskade och talar om för mig att
allt är OK; att jag inte är ful, inte dum, inte knäpp... Och mina älskade små
hundar ligger i sängen och är som små fyrbåkar av hopp...
Hurra, hurra, jag har hittat min mobiltelefon! Den jag förlorade under höskörden. Mysko nog återfanns den INTE i en höbal, utan i vår jordkällare. Ännu mera mysko: jag förlorade den den 17/7. Den 27/7, alltså 10 dagar senare, när jag t o m slutat leta efter den, har den/någon ringt två samtal från den, ett till Ann-Christine, min faster, och ett hit till vårt hemnummer. Spooky! Något av gårdsspökena? Hur som helst är jag jätteglad att ha återfunnit den och alla fotografier den innehöll! Plus att jag har sparat 3000 spänn; hade sett ut en stöt-och dammtålig Sony Ericson som jag nu slipper köpa! 073 - 618 60 76 är det nygamla numret.
Mera spänning på landet: Jag har målat stora grindstolparna vita; plockat en gigantisk fingersvamp (1,3 kg) som Anders just nu står och gör en wok på, och blivit stångad av baggen Ulrich. Ulrich är vanligen supersnäll och kelen, men så fick jag för mig att jag skulle testa om jag kunde lyfta honom, säkerligen inspirerad av Brokeback Mountain som jag såg igår, och där det bollas med får som om de var av ballongvikt. Det kunde jag inte. Och han blev VRÅL-ILSK; han tjongade till mig på låret så att jag nu är alldeles svullen, öm och blå där. Jag fick springa - FORT - in i trädgården och plocka en massa äpplen för att blidka honom; nu är vi vänner igen. Skönt; det är ohälsosamt att vara ovän med gigantiska baggar.
Vindigo-rapport från Leksand inkom: Idag har han översvämmat sin egen och två andra boxar. Verktyg: sin nos och en automatisk vattenkopp. Här hemma vattnar vi våra hästar med hink. Han har aldrig i sitt liv sett en vattenkopp tidigare. Då han för en vecka sedan anlände till Stall Sundet fick han alltså klura lite innan han listade ut hur en sådan funkar, d v s att om man puttar på den med nosen så kommer det vatten. Med detta - att få vatten att dricka - nöjer sig normala hästar. Vindigo är ingen normal häst. Jag kan föreställa mig hur han, svårt uttråkad - Vindigo blir uttråkad om en minut utan att något har hänt har passerat - står och klurar; sedan trycker, och trycker lite till... "Fan, det börjar ju bli blött om hovarna!" Han måste ha stått där i timmar och tryckt för att lyckas dränka tre boxar! Ofta vet man inte om man skall skratta eller gråta åt Vindigos alla påhitt. Åt detta skrattar jag mest (fast det var förstås inte jag som fick sanera boxarna; då hade jag nog skrattat mindre) och fattar beslutet att vi inte skall installera automatiskt vatten här i stallen!
I fredags åkte vi till Dalarna. Vi hade med oss Vindigo, Mistys äldsta avkomma, som skall tillridas av Kim Klotz. Mer att läsa om denna spännande häst-personlighet finns snart under hans flik i "Stall Faith". Vi avlevererade honom till Stall Sundet utanför Leksand. Jag hade våldsam separationsångest. För mig är han för evigt lille Vindi, min lill-pojke som jag sov hos och bar runt på då han var föl. Att han blivit fyra år, väger någonstans runt ett halvt ton och är en mycket egensinnig häst har jag på något sätt missat...
Jag lyckades dock slita mig, och vi for vidare till Monica - Kims mamma - och Örjan i Dala Järna, där vi skulle övernatt.
För första gången fick jag där se Croix de Guerre; den vackre blivande fadern till det lilla liv som vilar i min Mistys mage. Detta var också dagen då jag fick se de största hästar jag någonsin beskådat: Kims Robban (190 i mankhöjd!) och Monicas Fille. ENORMA! Jag som tyckt att våra hästar Smokerings och Dole varit bjässar; whoo-haha, de är småknattar i jämförelse! Vi hade sedan en mycket trevlig afton med gott - och mycket! - vin, god mat och trevliga människor samt två jättesöta små hundar! Varken Anders eller jag är av den överdrivet sociala typen; vi är båda tämligen blyga; umgås mest med varandra och är definitivt inte av sorten som springer runt bland grannar, skvallrar och hinkar kaffe. Antalet människor som jag räknar som mina riktiga vänner ryms på min ena hands fingrar tänkte jag skriva, men vid närmare eftertanke får jag nog ta till några fingrar från andra handen också. Anders kallar nog ännu färre personer för vänner än jag... När vi då finner människor som vi omedelbart tycker om; som det verkligen vore roligt och givande att umgås mycket med, så bor de i Dala Järna... Tja, vi får väl flytta norrut; jag har alltid uppfattat Dalarna som min sanna hemtrakt. Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men Dalarna är hemma. När jag kör upp till mina föräldrar - pappa bor i Säter och mamma i Borlänge - finns det ett speciellt ställe strax innan Avesta där landskapet plötsligt ändrar karaktär; miltal av mjukt böljande blåa berg brer ut sig framför mig, och jag blir tårögd av lycka och hänförelse - varje gång! Jag är hemma!
Tack för den fina vistelsen hos er och era underbara djur, Monica och Örjan! Nästa gång stannar vi gärna lite längre!
På lördagen fick jag så den första rapporten om Vindigo av Kim. Hon hade
longerat honom, och efter en stund hade han fått nog. Det var jobbigt. Då
lade han sig sonika platt på sidan, knep ihop ögonen och vägrade både att
resa sig och att öppna ögonen - under tio minuter!! Han är en mycket
säregen varelse! Rapporten var både hjärtskärande och så djäkla rolig! Så
mycket Vindigo!
Vi rullade vidare, nu söderut. Efter ett snabbt klädbyte hos mamma i
Borlänge - vi var sena förstås; det tycks vi alltid vara - skjutsades vi så
till Säters stadshotell, där min kära faster Ann-Christines 60-årsfest
skulle firas. Även här undfägnades vi med god mat och gott vin, och eftersom
jag tillhör en musikalisk släkt spelade och sjöng vi oss igenom middagen.
(Fan så klämkäckt á la Sound of Music det där lät då!) Även detta blev en mycket lyckad kväll! Ann-Christine fick en höna, Marán
(som dock kommer att bo kvar hos oss i Lagboda) av Anders och mig, och smycken från
Snö av mina bröder och mig samt våra respektive. Och mycket annat smått och
gott. Efter en
avslutande cognac blev vi så, lagom runda under fötterna, hämtade av mor.
Jag hade fått upp ångan vad gäller sjungande och coachades av Towe, min bror
Påls flickvän, i röstteknik. Det vore faktiskt väldigt roligt att lära sig
sjunga "ordentligt". Blyg som jag är sjunger jag mest när jag kör bil ensam,
men då sjunger jag mycket. Och högt! Ju äldre jag blir, desto
mer skiter jag i att skämmas över i princip allt som jag gör och är -
som jag gjort tidigare. Det är skönt. Jag hörs, jag tar plats, jag är pinsam
- och det är helt OK.
Söndagen började på plågsammast möjliga sätt: Anders´ mobil ringde alldeles
för tidigt; det var en granne som hade att meddela att våra hästar stod i
deras - väldigt välskötta - trädgård. Aaaaagh! Vi ringde upp den arme
Trummis, vår djur- och gårdsvakt under vår bortavaro. På något sätt lyckades
han få hästarna innanför stängsel igen. Det har gått troll i detta: så fort vi
åker bort så rymmer våra djur. Det gör de nästan aldrig annars! Under en
period hade vi 22 får som alltid var på rymmen (till slut gav vi bort
alla utom två av dem). Varje morgon var en plåga; var skulle vi finna dem
idag? Varje telefonsignal skar som knivar i våra sönderstressade själar;
vilken granne skulle nu med upprörd stämma kräva oss på ersättning för en
skövlad trädgård eller en nedtrampad havreåker? Vi lider helt enkelt av
djur-på-rymmen-post-traumatisk-stress. Det var dock inte mycket vi kunde
göra härifrån Dalarna. Vid andra påringningen - nu från en annan granne med
en av våra hästar i sin likaledes välskötta trädgård - bad vi helt enkelt en granntjej
att ställa in hästarna i stallen. Sedan åkte vi - och körde bort oss, men
fick på så sätt en vacker sightseeing kring Silvberg - till den gamla
silvergruvan och den medeltida kyrkogården - utan någon kyrka; bara en
uråldrig kyrkogård mitt i skogen bland gruvhålen; spooky! - i Magnilbo, där
Norman-delen av min familj samlats för att plocka lingon och svamp. Här var
jag ofta tillsammans med farmor då jag var barn. Allting man gjorde
tillsammans med farmor fick en äventyrs-/sagoprägel. Hon tog ofta oss barn
till ödsliga, ganska skrämmande platser, men åtminstone jag upplevde det
bara som spännande. En av mina önskedrömmar när jag var liten var att få gå
vilse i skogen med farmor, och tvingas övernatta därute. Så länge hon var
där kunde ju ingenting riktigt dåligt eller otäckt hända. Jag saknar henne
mycket; hennes fantastiska livfullhet och förmåga att omvandla det mest
vardagliga till en angenämt läskig saga. Hon brukade säga att man borde
skriva ihop en mordhistoria och förlägga handlingen till den gamla gruvan
och begravningsplatsen. Ja, det borde man!
Anders och jag begav oss ut i de kringliggande skogarna, försedda med stora
hinkar. Anders, iförd australiensisk cowboy-hatt, såg cool som få ut.
Svampplockning har inte varit Anders´ grej tidigare, men när vi snubblade in
i jättebestånd av trattkantareller var han fast. Helt i enlighet med våra
blodgrupper (han är A, jag är 0) plöjde vi så fram genom skogarna. Jag är,
enligt boken "Eat right for your bloodtype", som jag fått av min kära
styvmor Yvonne, jägartypen, och kan mycket riktigt gå i timmar för att hitta
två ynka delikatess-svampar, medan Anders är "the cultivator" (vet inte
riktigt hur jag skall översätta detta till svenska; odlaren, kanske) och
behöver stora bestånd för att överhuvudtaget intressera sig. Fullastade med
trattisar, Karl Johan-svamp, pepparriskor, stursk näbbskivling och annat
spännande for vi så till far i Säter där alla svamp- och bärplockare redan
samlats. Vi fyllde häst-trailern med ännu mera föda - pappas plommon och
äpplen - och farmors piano som stått i pappas förråd ända sedan farmor
dog, åt middag, tog farväl av släkten (vi borde göra sådant här oftare -
inte ta farväl, märk väl, men träffas!) och begav oss söderut för att ta
hand om spillrorna av Lagboda.
Igår red vi "Runtsjönrundan" (sjön i fråga är Vaxtunasjön) på Dole-boy & lilla Misty. Rundan som Misty och jag en gång drämde av på 40 minuter tog nu en timme och 50 minuter; Misty var så trött; allting gick i slow motion. Hon är en månad in i sin dräktighet, och hon är mycket förändrad; stillsam, går för sig själv i hagen, med något milt madonnelikt över sig... Jag som aldrig uppfattat Misty som bräcklig - tvärtom! - vill nu bädda in henne i bomull; något med att hon bär det där lilla livet inom sig påverkar mig väldigt starkt. Kanske blivande fäder erfar något liknande...
Sedan åkte vi till Norrtälje och inhandlade vin och maskmedel (mums!), och åt en utsökt Schezhuan-(stavas det så?)middag hos den osannolikt argsinta lilla kinesiskan mitt emot kyrkogården. Hon är så rolig; hur vi än försöker smöra för henne så känns det mera sannolikt att hon kommer att slakta oss med längsta, vassaste kock-kniven än servera oss mat! Men de lagar fantastisk Schezhuan-mat! Jag försöker, med tvivelaktigt resultat, lära mig laga Schezhuan-kål. Jag kände en gång en korean vid namn Yang Lee som berättade att deras variant av nämnda kål framställdes genom att man lade ingredienserna i krus, grävde ned dem och lät dem ligga i månader och jäsa eller vad de nu ägnade sig åt därnere. Äldst var bäst - lite som vår surströmming.
Aftonen tillbringade vi sedan vinpimplandes (nej, så heter det inte; det låter ju vulgärt! Smuttandes på vin låter bättre), tittande på allt vi kunde finna på Youtube om filmen Donnie Darko. Jag har hamnat i en svår Donnie Darko-period. Filmen har några år på nacken och jag har sett den då och då, men så tittade jag, påverkad av en faktiskt mycket behaglig dröm jag hade natten innan om en dörr mellan den här världen & hinsides som jag kunde välja att gå igenom eller låta bli - uppenbarligen valde jag det senare - på den häromkvällen och blev berörd på ett sätt jag inte blivit tidigare. Det är en fantastisk film; gripande, skruvad som en feberdröm, rolig, sorglig, otäck (Frank the rabbit - huuuuuu!) och full av gåtor och vad jag plötsligt började uppfatta som tecken - kanske håller jag liksom Donnie D. att vandra rakt in i en psykos. ;-) Den går också att tolka på en mängd olika sätt. En "Tolka-Donnie-Darko-diskussions-grupp" någon? Jake Gyllenhaal som Donnie D. är mycket ung, mycket söt och mycket störd. Det är långt till Brokeback mountain. Sången "Mad world" är så bra! Se! Får ni onda drömmar om att Frank the rabbit står i era trädgårdar och babblar om jordens undergång får ni komma och gängspöa mig.
Vaknade sedan i morse något luddig i luvan både av vinkonsumtion & sömnbrist. Erica med far (de som hyrde Dole i somras) kom ut för en ridtur; vi körde även idag "Runtsjönrundan". Jag red lille Widie som var... pigg... Det var ett rasande understatement. Eftersom Ericas far inte ridit så mycket skrittade vi bara. Gud vad tråkigt tyckte Widie, och befann sig mera uppe i luften än på marken. Han bockar dock snällt; hoppettihopp rätt upp i luften; inga läskiga rodeo-skutt a la Ican! Det regnade under hela ritten, så nu har vi hallen full av våta sadlar, träns och fårskinn.
Jag vet, jag är en sanslös hycklare som säger mig vara en sådan djurvän och sedan sitter på en död ko (eller vad nu sadlar är tillverkade av) eller ett dött får (vår barbackasadel består av fårskinn). Jag gråter ögonen ur mig då vår bagge Briggs dör och skulle aldrig komma på tanken att vare sig äta upp honom eller göra en sadel av hans skinn, och sitter samtidigt på hans okände olycksbroder... Ingen logik, ingen konsekvens, inget att säga till mitt försvar... Kan någon med mera förstånd än jag tala om för mig vad jag håller på med? Är människa skulle jag gissa...
Vi har nästan byggt klart hönshuset, d v s vinterisolerat det, och tagit en 2-timmars skön ridtur på Ican & Person; det var en mycket vacker höstdag. Svamp överallt; jag vill uppfinna ett redskap så att jag kan plocka dem från hästryggen! Just när jag skriver detta har Luvan, en av våra katter, kräkts ned hela hallen - med massor av mask i; uääääh! Den arme Anders har fått ta hand om det, annars hade jag också kräkts; jag är en mycket kräsmagad varelse! Ja, vi avmaskar våra katter regelbundet, men det tycks inte hjälpa något vidare...
Idag, efter närmare ett år, har vi kommit på hur vi på hemsidan lägger in fotografier & text! Denna sida är ämnad att fungera som en dagbok där jag - om ingenting annat anges är det jag, Alex/Sanna, som skriver texterna - berättar om vad vi och djuren ägnar oss åt, samt åt tankar och reflektioner. Om jag känner mig själv rätt blir det både stort och smått som avhandlas; ett och annat utbrott över travsport, människors övergrepp mot djur och sådant som gör mig upprörd lär också hamna här. Jag hoppas dock att det mesta kommer att handla om de roliga, absolut fantastiska djuren som vi lever samman med här på gården; detta är i första hand dessa varelsers hemsida; dessa utan vilka mitt liv inte vore namnet värt.
Eftersom det här är avsett att vara en dagbok börjar jag här:
Idag har jag förutom att jobba med denna hemsida varit ute & plockat svamp med Caliban Bostonterrier. Vi hittade mängder av blodriska, skäggriska, andra mysko riskor (jag är ganska bra på svamp!), kremlor, fårticka & gul kantarell. Calle hjälpte till genom att springa in till hästarna i den intilliggande hagen och jaga dem. Sedan hittade han något ruttet (en död tomte?) i skogen och åt upp det. Därefter snubblade han över min svampkasse och såg till att svamparna var finfördelade redan innan vi kom hem. Calle - en ovärderlig svampplockar-kompis!
En sammanfattning av augusti framstår som en berg-&-dalbana. Sorg och död, men också nya charmerande bekantskaper, och ett nytt litet liv på gång. Vår häst Hardy galopperade alldeles för ung in i en välförtjänt himmel - se under Skuggornas Dal. Vår fina bagge Briggs fick urinsten och låg en hel kväll med huvudet i mitt knä, jämrande sig hjärtskärande i smärta, innan jourveterinären sent omsider anlände och gjorde slut på hans plågor. Hans kompis Yll lämnades ledsen ensam kvar innan vi fann två nya fårvänner åt honom; Ulrich och Marianne. Ulrich pratar enligt vår hovslagare skånska. Danska anser jag snarare! En kul typ hur som helst; enorm - tur att han är så vänligt sinnad - snacksalig och oerhört social!
Tre små unghöns, Rubin, Marán och Sussex, flyttade också in. I början blev de svårt mobbade av gammelhönsen, men nu har de små vuxit & tuffat till sig.
Roligast av allt är ändå att mitt 20-åriga sto Misty - den häst jag haft längst tid; vi två är som ett strävsamt gammalt par - visat sig vara dräktig! Under en månads tid var hon i Dala Järna för betäckning med en fin distanshingst, Croix de Guerre (den ståtlige killen finns att beskåda på www.teampodir.com ). För några dagar sedan lät vi så ultraljuda Misty, och visst fanns där ett litet foster; vi t o m kunde se det lilla hjärtat slå! Stor magi! Så om allt går väl - och det gör det ju! - har vi ett litet föl här nästa sommar!
Hemsidan startades detta datum av Miie; vår dåvarande medryttare. Denna visade sig dock ganska omgående sakna den tid som krävdes för arbetet med hemsidan. Och där stod vi; två vad gäller hemsidetillverkning totala rookies. Och stod länge... ;-)
Hösten och vintern 2007 var eländiga. Älskade Victor dog - se Skuggornas Dal. Så fick Anders ett flera månader långt uppdrag i Ramnäs - av alla ställen... Och jag var ensam här i mörkret & leran; ingen snö föll; det blev helt enkelt aldrig vinter. Jag har sällan känt mig så ensam. Efter en dags hårt arbete i det kompakta, depressionsframkallande mörkret - bara att gå mellan hagarna var tungt i den djupa leran - stöp jag i säng; hemsidan låg i princip längst ned på min prioriteringslista.
Vått, skitigt, mörkt, ensamt!!! Så ja; nu känns det bättre när jag fått berätta!