Misty
Färg
ljusbrun
Kön
sto
Född:
9 juni
1988
Ras
varmblodig travare
Misty, ah, Misty; vilken
karaktär! En helt osannolik, och fullkomligt charmerande personlighet; lätt galen (inte för
inte är hon min tjej!), fullkomligt förvirrad, rolig som f-n, en
fighter, snabbast i universum...
I lågfart är hon som en cykel; hon ramlar omkull.
Tre gånger under vår gemensamma historia har jag ramlat av henne, alla tre
gångerna i skritt, vilket säger mer om henne än om mig!
En gång gick jag bredvid henne, och hon lyckades med konststycket att trilla
rakt åt sidan, på mig...
Samtidigt har hon i oländig terräng och i galopp full koll på
fötterna!
Vi träffades för första gången sommaren 1998 ute på Ekerö där jag befann mig
för att behandla hästar i det stall där hon stod.
Under mitt masserande hörde jag ett oupphörligt dunkande från en av boxarna,
vilket onekligen gjorde det svårt för mig att fokusera och för hästen jag
behandlade att slappna av. Jag gick fram till nämnda box för att se upphovet
till detta oväsen, och mötte de mest upprörda ögon jag någonsin sett.
"Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig!" skrek deras uttryck till mig. "Du måste
släppa ut mig härifrån!"
Jag frågade en kvinna vem hästen var. "Åh, Misty..." sade hon sorgset.
"Hennes ägare har övergivit henne här. Hon kommer förbi någon gång i månaden
med en säck kraftfoder. Vi andra hästägare förbarmar oss över henne och ser
till så att hon får mat och får komma ut i en hage då och då."
Efter förrättat värv åkte jag hem, men jag kunde inte glömma de där
förtvivlade ögonen hos den instängda, bortglömda hästen.
Det slutade med att jag kontaktade ägaren, som mer än gärna sålde henne, och
en god vän till mig köpte så Misty med mig som vårdnadshavare.
Då vi tog hem henne och första gången släppte henne i den väldigt stora
hagen misströstade jag; denna varelse helt i avsaknad av muskler, hållning
eller något som ens påminde om en hästs normala rörelser älgade iväg i
högfartstrav med huvudet rätt upp och alla benen rätt ut från kroppen - en
osannolik syn! - till bortre änden av hagen där hon stod och glodde på oss
med uttrycket "Nu är jag fri; ni kan bara glömma att försöka stänga in mig
igen!"
För att göra en lång och invecklad historia kort slutade det med att min
gode vän överlät ägandeskapet av Misty på mig.
Det tog mig ett par år att få ordning på hennes hållning och hennes
gångarter - att omskola en knappt inriden f d travare till en trevlig
ridhäst kräver tid och tålamod - men ett stort genombrott var då hon
upptäckte att det faktiskt var roligt och vägvinnande att galoppera; inte
bara i hagen utan även med ryttare på. Sedan dess har hon knappt gjort
annat..!
Misty är uthållig. Och snabb. Dessa två är grava understatements.
Misty är - eller var måste jag tyvärr skriva; 20 år i detta jordeliv
och två föl tar ut sin rätt - fullkomligt outtröttlig och som jag skrev i
inledningen, snabbast i universum.
Att rida henne under hennes glans dagar gav uttrycket tunnelseende en sann
innebörd.
Vi kunde bestämma oss för att galoppera över ett flera hundra meter långt
fält, och liksom om jag suttit på en spänd gummisnodd som släppts iväg
befann jag mig plötsligt, utan att jag riktigt förstod hur det gått till, i
slutet av nämnda fält.
Vi har tillsammans ridit mycket långdistans; något vi båda älskar.
Tyvärr startade jag henne inte i någon officiell distanstävling förrän hon
var 18 år.
Det gick inget vidare, dock var det inte hon som föll igenom där utan jag:
På 90-talet var jag knäpp nog att utbilda mig till fallskärmshoppare.
Vid mitt sjätte hopp - jag gjorde elva in alles - blåste jag ut över en skog
och landade i en björk, vilken jag väldigt omgående ramlade ned ur. Det var
en stor, ståtlig björk, så mitt frifall blev närmare tio meter. En normal
människa hade slagit ihjäl sig. Jag fick en kotkontution och gick länge som
en vinkelhake, men jag slapp i alla fall rullstol.
Mötet med en duktig chiropraktor innebar att jag idag lever så gott som
opåverkad av detta "lille trill". Utom då det kommer till distansritt... Jag
och Misty ställde upp i vår första distanstävling tillsammans med en god vän
till mig som rider en tinkerhäst.
Nämnda tinkerhäst är väldigt långsam, i alla fall om man jämför med
Misty. (Tja, men då är väl å andra sidan alla långsamma..?) Vi, min gode vän
och jag, hade fattat beslutet att rida sida vid sida under hela tävlingen.
Vilket dumt beslut med hästar med så olika förutsättningar! Misty och jag,
som helst av allt ville bränna järnet, tvangs småtrava kilometer efter
kilometer för att hålla samma låga tempo som tinkerhäst och vän. Efter en
mil bestämde sig min gamla fallskärmsskada att ge sig till känna. Till saken
hör att jag vid björklandningen slog i min vänstra fot, varvid hela benet
trycktes upp i mitt bäcken.
Aj... Efter det är ligamenten som borde hålla min vänstra höftled på plats
så uttöjda att de vid påfrestning inte kan göra så. Vid denna nötande trav
hoppade sålunda min höft ur led. Detta skulle handla om Misty, men nu får
jag ett utmärkt tillfälle att berätta om hur macho jag är. Anders, som var
min groom /a.k.a. hinknisse (den som servar häst och ryttare med vätska, mat
och annat utefter vägen) öste i mig smärtstillande vid första vattenhålet.
Vid veterinärkontrollen efter dryga två mil skulle jag sitta av Misty. Till
min stora förvåning insåg jag att jag inte kunde stå på benen; inför publik,
funktionärer och domare stöp jag som en klubbad så fort jag hoppade av
hästen. Sjukvårdare, domare och Anders var genast där att plocka ihop
spillrorna av mig. Jag belades med fortsatt tävlingsförbud av sjukvårdaren.
Domaren var inte heller road, men utfärdade i alla fall inte något direkt
förbud att rida vidare. (Jag känner henne!) Jag lade mig ned i femton
minuter medan Anders gick att få Misty pulsad. Sedan baxades jag åter upp i
sadeln. (Har jag berättat att jag är extremt, in absurdum envis?) Just då,
efter den korta vilan, kändes allting ganska OK. Det slutade det att göra.
Med sju kilometer kvar till mål - fa-an också! - tvingades jag bryta. Till
mitt machoförsvar måste jag säga att jag av det femtio km långa loppet red
trettiotre km med höftleden urhoppad... Aj...
Misty då? Ja, hon tyckte förstås att jag var en jättetråkig typ som mot
slutet bara, matt kvidande, ville skritta; coolast var att hon hade som
högst puls vid start, lägre vid veterinärbesiktningen mitt i loppet, och
lägst vid målgångsbesiktningen - fast då hade hon å andra sidan bara
skrittat i flera km... Hur som helst; Misty är född distanshäst; hennes
sundhet, skadefrihet och uthållighet är oöverträffad bland de hästar jag har
mött.
Denna sunda lilla häst vill man naturligtvis avla på; för att föra vidare
hennes unika egenskaper. Jag valde en enastående vacker - och även han
genomsund - hingst, andalusiern Aldebaran VI som Mistys barns
far. Dessa två - Vindigo och Rhiannon - födde hon utan
hjälp och fullkomligt problemfritt år 2004 och 2005. Mer om dessa två föl
kan du läsa på deras respektive platser.
Misty och jag har utarbetat en alldeles egen deal under de år då vi varit
tillsammans; en deal som går ut på att vi är snälla mot varandra.
Detta är en deal som Misty inte träffat med de flesta; de flesta som
ger sig på att försöka rida henne hamnar på förnedrande platser som på
staket och i diken... Fullkomligt odramatiskt men mycket bestämt avlevererar
hon de ryttare som inte kan visa henne tillbörlig respekt på nämnda ställen.
Misty rider man inte på; henne rider man med.
Misty lever och andas med sitt varje andetag uttrycket integritet.