Ican
Färg
brun
Kön
sto
Född:
29 april
1993
Ras
varmblodig travare
Vi besökte henne på gården i Motala-trakten där hon var uppstallad. Vi konstaterade att hon hade mycket vackra, mycket feminina ögon. I övrigt var det hela en ganska nedslående upplevelse. Hon spändes för en sulky inne i stallet, två personer höll henne i stalldörren; när de så släppte for hon iväg i räser-trav ut på ett stort fält. Uppvärmning och sådant trams låg uppenbarligen inte för dessa människor...
Sedan kördes hon i en timmes tid, hela tiden i högfart, på nämnda fält. Efter ett tag tilläts Anders och jag prova på att köra henne. Ganska kul tyckte jag, men ridning är nog mera min grej. Anders däremot såg ut som ett lyckligt barn! Han var kär; kanske initialt mera i körningen som sådan än i Ican som individ, men det skulle förändras...
Därefter skulle vi provrida henne. Vid det laget var hon väldigt trött; något som givetvis var en del av stallägarnas plan; hon skulle inte orka slänga av oss. Hon rusade planlöst runt med oss på fältet; jag fick upp henne i ett par stegs galopp som lika gärna kunde varit ett snubbel som ett försök att ta min galoppfattning. Faktiskt tror jag inte att hon vet vad en galoppfattning är...
Nåväl, det slutade med att vi tog henne hit till gården. Detta var 2004. Första gången Anders skulle rida ut på henne här bad han mig sitta upp och rida runt några varv på gårdsplanen bara för att känna av henne. Han var inte så varm i kläderna vad gäller ridning då som han är nu. Jag tyckte han var lite tramsig, men gick med på att rida henne några varv. Jag satte foten i stigbygeln och svingade mig elegant ;-) upp. Just som jag förde högerfoten över hennes rygg tog hon ett jättesprång först rakt upp i luften, sedan framåt, och avslutade det hela med att snärta till med sin muskulösa och mycket rörliga rumpa, avlevererande mig i gruset. Jag skrapade händer och knän, men det enda som tog riktig skada var min stukade stolthet. Jag är sådan att jag t o m tycker det är pinsamt om jag trillar av ensam mitt ute i skogen utan några andra åskådare än hästen och eventuella skogsvarelser; här stod Anders och vår medryttare och betraktade mitt snöpliga fall... I alla fall var det uteslutet att låta Anders -eller någon annan - att sitta upp. I stället tog vi ut en häst-chiropraktor. Det visade sig att mycket lite satt där det skulle på henne; manke, rygg och bäcken var svårartat felliggande. Stackars Ican; hon hade gått och haft så ont! Vilket stödjer en av mina teser; att smärta ofta ligger bakom ett oregerligt beteende. Efter en enda behandling var hon som en annan häst. Och Anders hade fått sin ridhäst. De är ett sanslöst par. De har utarbetat en alldeles egen Anders-och-Ican-stil, och eftersom de båda verkar så lyckliga med den har jag inte varit där och pillat på den. De travar snabbare än vad som borde vara möjligt. Det vore spännande att få klocka dem! Samt att få filma deras stil! Jag har legat i full galopp på mina snabbaste hästar - vi har slitit som galningar och nästan gått omkull - bara för att se dem försvinna travandes in i solnedgången. Ibland ber jag om femtio meters försprång och sätter iväg som om jag red för ponny-expressen. Sedan ser jag dem i ögonvrån försmädligt komma glidande upp längs med min sida fullkomligt ljudlöst och till synes helt utan ansträngning. Och båda ser så djäkla lyckliga ut!
Här nedan hoppas jag att Anders själv skall skriva om Ican.
Var så god Anders; ordet är ditt. Skriv, snälla!